Du och Jag i Evigheten

Det var en enda person som fick lov att titta in i min själ. En enda person som fick lov att se vem jag är. Det var du. 

Jag gav ditt mitt inre. Jag gav dig mitt allt. Jag visade dig allt det vackra och allt det mindre vackra. Jag öppnade mitt innersta. Jag trodde att du en dag ville öppna ditt. Jag trodde min kärlek kunde nå dig. Kunde få dig att känna det jag kände. Kunde få dig att se det jag såg. 

Jag ser din skönhet. Jag ser den du är bakom allt det andra. Jag ser ditt hjärta bakom murarna. 

Jag ser kärleken lysa i dig genom dina sår. Även när du stänger allt och alla ute. När du stänger ner för alla känslor och fyller dig själv med kyla. Jag ser din lögn. Det du försöker att skydda. 

Jag ser igenom dina försvar. Jag ser dig. 

Jag har känt dig sedan du blev född. Sedan du blev född som en del av ljuset. 

Vi blev födda på samma dag. Du och jag. Och som små kulor av ljus, födda ur kärlek, firade vi allt som skulle komma. Allt vi skulle uppleva i tiden av glömska då vi inte längre skulle komma ihåg vem vi var och var vi kom ifrån. 

Vi har följt varandra oskiljaktiga sedan den dagen. Det var en dag för eoner sedan. Jag har aldrig lämnat din sida och du har aldrig lämnat min. 

Vi leker den här leken och varje gång glömmer vi varför. Glömmer hur vi tillsammans har planerat spelet ner i minsta detalj. Vi möts, vi älskar och vi skiljs igen. Men vi skiljs aldrig på riktigt för sedan den dagen för eoner sedan har vi älskat varandra. Sedan den dagen vi föddes som små droppar av ljuset ut av kärleken. 

Vi har gjort det här så många gånger. Spelat livets spel. Vi har turats om de olika rollerna och dramat har alltid haft olika handling men temat har alltid varit kärlek. 

En dag vill spelet sluta och vi vill vara tillsammans för evigt. Vi vill veta vem vi är. Vi vill komma ihåg dagen då vi föddes och stunden då vi blev förälskade för första gången. Vi vill komma ihåg allt från tidernas morgon till stunden som saknar tid. 

Jag känner dig. Jag ser dig. Jag har varit vid din sida sedan du föddes. För eoner sedan. 

För jag föddes av samma kärlek som du, i samma stund och sedan har vi alltid varit tillsammans. 

Vi kan inte göra slut. Vi kan inte skiljas. Våra hjärtan är för evigt förbundna av allt vi lovade varandra den dag, för eoner sedan. 

Jag kommer ihåg. Jag kommer ihåg vem du är. Jag ser igenom alla dina roller. För jag ser med ögonen i min själ och inför vårt sanna jag kan inget döljas. 

Jag minns glädjen den dag, för eoner sedan. Jag minns första gången jag kände kärleken så mycket större än livet när jag tittade på dig. 

Jag känner dig min älskade. Jag har varit vid din sida sedan tidernas morgon. Jag ser igenom din själ med min själ. För hos dig känner jag mig hemma. Hos dig minns jag allt som vi har glömt. Tillsammans med dig minns jag vem jag är. Vad vi kommer ifrån och varför vi är här. 

Jag älskar dig bortom livet. Bortom liven. Jag vet vem du är. Jag ser dig. För du är jag i dig och jag är du i mig. Och från den dagen då vi föddes på samma dag i samma stund och för första gången upplevde kärlek. Från den dagen har vi alltid varit tillsammans. 

Tro, Hopp och Kärlek. Och störst av dem är Kärleken.

Allt är möjligt, det är sant. När man tror på det.. 

Det har alltid varit mitt livsmotto och det är det som har burit mig hit till denna dag. 

Eller inte denna dag. Till den dag då min hjärna började ljuga för mig. 

Allt är möjligt och det är sant. När man tror på det. 

Men när man har en sjukdom som gör att man inte längre kan tro, på de sanningar som man vet är sanna, så har man ett problem.. 

Tro, Hopp och Kärlek. Och störst av dem är kärleken.. 

Det är sant, men kärleken kan inte stå ensam. Utan Tro eller Hopp så existerar inte livet. 

Inte det levande livet som vi känner det här på jorden. 

Så den värsta sjukdom av dem alla. Den största förbannelse som kan drabba en, är att tappa Tron och att tappa Hoppet. För även om man har Kärleken. Även om man är Kärleken. Så är Kärleken chanslös utan de andra två. 

Jag lever som en levande död. Men jag är mer död än den döda, för de döda jag känner är mer levande än dem levande. 

Jag är en skugga av mig själv. Ett skal utan inre. Men det är inte sant för mitt inre är fyllt, bara inte av glädje men av smärta. 

Så jag är levande. Jag är inte tom. Men känslorna jag bär på är allt för stora. Dem drunknar mig i deras gap. Jag har ingen chans förutom att försöka klamra mig fast i deras tänder, så att jag inte faller ner i det oändligt svarta hål som kallar under mina fötter. En avgrund utan slut med ingen chans för återvändo. 

Tänk jag var den gladaste av dem glada, den starkaste av de starka. Jag kunde vända vilken som helst motgång till framgång. 

Så får jag en sjukdom som berövar mig mitt kraftigaste vapen. Mitt positiva sinne. 

Min förmåga att vända allt det mörka till ljus. Det var min största gåva. En gåva från Gud. 

Att kunna se ljus i mörkret hur litet det än var. 

Och livet har utmanat mig med mycket mörker, men jag har alltid utmanat livet med mitt ljus. 

Men jag känner mig besegrad. Mina heligaste vapen är tagna ifrån mig. Av krafter mörkare och starkare än jag någonsin trodde fanns. 

Så hur övervinner jag denna jätte av svarta moln som skrämmer mig så att jag inte kan sova. Som isolerar mig så att jag inte kan känna närhet. Som skriker in i mitt inre att livet är förbi, att jag är ful och värdelös och att jag lika gärna kan ge upp nu. 

Jag vet att han ljuger. Jag har vetat det hela tiden. Jag vet att jag är kärleken, att jag är ljuset, men han har tagit min dyraste värdedel ifrån mig. Han har tagit Hoppet och han har tagit Tron. Utan dem båda är jag chanslös. Utan dem är jag ingenting. 

Han skrattar och ser mig falla. Jag faller ner i avgrunden. Det är ett svart hål utan botten och jag faller djupare och djupare. Jag hatar att falla. Det är den mest skrämmande känsla jag vet. 

Jag ser mitt liv där uppe försvinna längre och längre bort. Dem ser mig inte falla. 

Dem såg inte hur jag tappade taget och föll ner mot avgrunden utan ände. Men även om dem gjorde så var det försent. Deras armar var för korta för att nå mig. Mörkret drog för kraftigt i det som en gång var jag. Dem hade ingen chans och det hade jag heller inte. 

Jag ser dem gå där uppe i deras vardag, deras liv. Fortfarande ovetande om det monster som går ibland dem som precis har slukat en av deras egna. 

Dem vet inte att jag har fallit och mina skrik kvävs av mörkret. Jag öppnar munnen men det kommer inget ljud. Jag vet att jag är chanslös. Jag stänger ögonen och låter mig falla. Rädslan är utbytt till accept. Ångesten är upplöst av uppgivenhet. 

Jag faller djupare ner mot det oändliga mörkret och jag finner min ro. För monstret har tagit mitt Hopp och min Tro. Han stal mina redskap för livet. Men han kan aldrig ta min Kärlek. Min kärlek till dem där uppe i ljuset och min kärlek till mig själv. Han tog mitt liv men han vet inte att livet är evigt. Han tog mitt Hopp men han visste inte att jag får en ny chans till Hopp igen. Han tog min Tro men han visste inte att tron inte kan övervinnas. Han vet inte vad han ska göra med mina redskap för han är mörkret och jag är ljuset och vad han än gör så vill ljuset alltid vinna. 

Han vann den här kampen men jag vinner slaget. Jag är kärleken som inte kan nås eller förgås. Jag är ljuset som är i oss alla. Jag är hoppet och glädjen och jag är kärlek. Kärleken som skapade livet och som är i allt det som existerar. Och eftersom jag är i allt det som existerar så är jag också i honom. I mörkret. Och en dag vill min flamma av ljus och av kärlek förinta allt det mörker som någonsin funnits. Och då vill vi alla bada i ljuset. Då vill vi alla bada i Kärleken. 

Tro, Hopp och Kärlek. Och störst av dem är Kärleken. 

Är lycklig

Så har man varit på den mest underbara semester någonsin och är på nytt helt nyförälskad i min älskade man. Livet är underbart... Suck! :-)

Kärlekens dag nr 1.

Imorgon för 5 år sedan så satt jag där i tåget. Jag hade min lila topp på mig från Hummel, med gula ränder och text, och mina gröna kamoflagebyxor som jag hade köpt med min väninna i Fredriksbergscentret.

Jag satt och skrev i kortet till dig. Jag var så nervös att jag inte hade kunnat äta något på hela morgonen, så i tåget satt jag och knaprade på en proteinbar från Atkins medan jag vägde mina ord noga. Jag ville ju ha all min kärlek ner i detta lilla kort till dig och den uppgiften var nästan omöjlig.

Min gamla Eriksson mobil pep, ett sms ifrån dig. Du hade ännu inte åkt hemifrån men skulle gå när som helst. Vi skulle mötas någonstans nära Hovedbanegården och du skulle skicka ett nytt sms när du var där.

Tåget var lite försenat och jag blev ännu mer nervös. Jag kunde nästan inte komma ihåg hur du såg ut men samtidigt så visste min kropp det in i minsta detalj. Tåget skakade lite lätt, så som tåg gör, och jag kämpade för att hålla handen stadig och få stilen på kortet helt perfekt. Jag hade ju bara detta enda kort och allt skulle bara bli helt perfekt. Denna dag skulle bara bli helt perfekt.

Framme på stationen så skickade jag ett sms till dig. Du var redan framme och stod och väntade. Du stod i Streckers bar i Scala och mitt hjärta stannade nästan när jag skyndade mig ut från tåget och upp från perrongen.
Det kändes som hundra år och mina fötter var helt tunga. Jag var så nervös att jag kunde kräkas, men samtidigt var magen full med fjärilar.

Jag visste inte var Scala låg och skulle fråga om vägen för att hitta dit. Du hann skicka 2 sms innan jag var framme, du var otålig, precis som jag.

5 månader hade gått sedan vi sågs sist. Nu var allt det gamla förbi, lagt på hyllan, och vi skulle starta något nytt. Vi skulle skapa, bygga och älska fram något helt nytt. Det var första dagen i resten av mitt liv, med den mannen jag åtrådde, älskade och ville ha. Det visste jag. Jag ville allt med dig den dagen och det vill jag fortfarande.

Jag kom in i baren och plötsligt blev allt mörkt. Jag skulle kisa med ögonen för att vänja mig till röken och det dunkla ljuset där inne.
I baren en bit bort stod en siluett som jag kände igen. Det var en man vars breda axlar jag sett förr, vars isblå ögon jag drunknat i många gånger och vars charmiga leende gjort att jag smält om och om igen.

Du hade din svarta jacka på som nästan var helt ny. Under hade du en vågad, men otroligt snygg, skjorta med röda blommor. Den klädde dig perfekt.
Du hade jeansen på som var gamla och slitna men som var och är mina absoluta favoriter. Sättet dem satt på din lilla bakdel kunde aldrig få mig att sluta stirra.

Jag kastade mig i armarna på dig så fort jag såg dig. Vi kysstes en miljon gånger och du skulle nästan riva bort mig för att vi skulle kunna gå ut ur baren och vidare ut i dagen.

Vi gick över gatan och genom ingången till Tivoli. Vi satte oss i den där baren under den där höga träterrassen och restaurangen som jag aldrig kommer ihåg vad den heter.
Du fick dina små presenter i den rosa och lila påsen med hjärtan på och du läste kortet. Du blev glad, sa inte så mycket men gav mig en het kyss.

Vi pratade om livet och allt det som hade hänt under alla de månader vi inte hade setts. Vi pratade om vårat gamla jobb, din gamla flickvän, din familj och det du hade kastat dig ut i nu. Den stora vida världen som egenföretagare och konsult.

Vi gick runt och provade några karuseller. Hela tiden flög jag på moln och kände mig på inget sätt förbunden till jorden. Jag blev lite illamående efter vikingaskeppet och vi satte oss ner och drack lite cola. Mitt hjärta bankade så hårt och jag bara ville krypa in i dig och vara där för alltid.

När solen började gå ner så gick vi in i den runda restaurangen. Vad heter den nu igen? Vi åt tornedeau med sparris, pommes frites och bearnaisesås. Det smakade som gjort utav himlen. Vi pratade igen om livet och om allt möjligt. Du frågade en massa saker om det jag hade gått igenom de sista 5 månaderna och jag berättade historier om då och om min barndom. Vi skrattade, du skämtade och så var vi lite allvarliga igen.
Jag kände mig som en prinsessa i din närhet.

När räkningen var betalad så var det dags att åka hem. Du hade inte städat hemma och vi hade ändå bestämt att vi denna kväll inte skulle sova tillsammans. Det skulle vi spara till vår resa bara några veckor senare. Det skulle vara helt speciellt, första natten tillsammans igen.

Vi satt på bänken innanför den stora ingången och väntade på att mitt tåg skulle komma. Jag satt i ditt knä med benen runt om din rygg och armarna runt om din hals och ville inte släppa taget. Jag ville aldrig släppa taget igen.
Vi kysstes länge och jag vilade mitt huvud mot din axel. Du sa flera gånger att nu måste vi gå men vi kom ingenstans. Jag bad dig om att få följa med dig hem men du stod på dig. Du hade inte städat och det skulle under alla omständigheter inte bli ikväll. Det skulle vara speciellt, vi skulle vänta.

Flera tåg kom och gick och till sist fick du lirkat loss armarna runt din hals och snällt men bestämt fått mig att resa mig upp. Vi gick tätt omslingrade sakta hela vägen till tåget, och när du kärleksfullt hade puttat in mig i kupéen så sprang jag ut flera gånger bara för att få den där allra sista kyssen.

Till sist så gick dörrarna igen och jag pressade mitt ansikte mot rutan för att se dig så långt ögat kunde nå. Du stod och vinkade tills jag inte kunde se dig mer.
Jag satte mig ner på en plats och tog en djup suck. Jag var så lycklig men kunde samtidigt inte stå ut med att inte ha dig vid min sida. Hela min kropp skrek efter dig och jag ville bara hoppa av tåget och springa tillbaka.

På cykelturen hem från stationen slog mitt hjärta flera skutt. Jag var så lycklig, fullständigt utmattad, salig och så kär som jag aldrig i mitt liv någonsin varit varken före eller efter.

När jag stängde mina ögon den natten så var dina isblåa ögon och ditt charmiga leende det sista jag såg. I mina näsborrar kunde jag känna din maskulina doft och på mina läppar kunde jag känna rester av dina passionerade kyssar.

Detta här är för evigt, tänkte jag. Denna man är min för evigt.
Jag älskar dig för evigt, var den sista tanke som for genom mitt huvud innan jag försvann in i drömmarnas värld. Jag älskar dig för evigt..

Imorgon är det våran 5 års dag min älskade. 5 år sedan den förtrollade dagen i Tivoli. Och min älskade, jag älskar dig för evigt. Jag älskar dig för evigt...

Tillbaka till urminnes tider

Jag mötte en kvinna idag. Hon var helt fantastisk.
Hon var precis som jag. Hon tänkte de exakt samma tankar och hade exakt samma reflektioner som jag, om sig själv, livet, relationer och om män.
Det hon sa hade kunnat komma ur min mun och tvärt om.

Det var en underbar känsla, att möta någon som var precis som en själv.
Hon fick mig att känna att jag inte är ensam om allt det som händer inuti mig.
Hon fick mig att känna att jag kanske inte är så komplicerad, negativ och omöjlig i alla fall. Eller så är vi bara två. ;-)

Hon sa till mig att första gången hon såg mig, hade hon med detsamma tyckt att jag var så vacker. Att en sådan som jag måste ha en massa män springande runt benen.
Och hon hade inte kunnat föreställa sig att en sån som jag kunde tänkta exakt samma tankar som hon gjorde.

Jag blev så glad när hon sa att hon tyckte att jag var vacker. Så ser jag inte på mig själv, sa jag. På en bra dag tycker jag att mitt ansikte är sött men jag ser inte så mycket annorlunda ut än alla andra. Och det är inga män som springer runt mina ben, sa jag. Inte en enda. Min man han springer inte runt benen på någon.

Vi kom på att vi vägde det samma. Exakt det samma. Hon blev så överraskad och tyckte att jag såg ju så smal ut. Jag kunde ju inte väga det samma som hon. Jag hade det på samma sätt. Hon såg ju mycket smalare ut än vad jag gör.

Det är så lustigt, hur vi ser på omgivningen och på oss själva. Att den bild vi har av oss själv ofta inte alls stämmer med den bild andra har av oss.

Vi pratade om livet och om allt möjligt. Min pojkvän påminde om hennes och hennes om min. Vi filosoferade på hur vi skulle vara eller inte vara. Vad som fungerade bäst eller inte fungerade alls. Snackade om allt det där med att sätta gränser, få sina behov uppfyllda men att samtidigt inte riskera att vara en tjatig, krävande tant.

Vi var båda två rädda för detta. Att mot våran partner verka tjatig och krävande, därför hade vi båda en historia med att lägga våra behov på hög och inte ge uttryck för dem, vilket motsatt resulterade i att vi med tiden nog blev tjatiga och krävande i alla fall, eftersom vi saknade allt det vi hade behov för men inte vågat kräva.

För vad händer om man kräver det man behöver av en man. Antingen får man reda på att han inte kan eller vill uppfylla dem. Eller så tycker han man är allt för jobbig och går. Eller så förstår han kanske och försöker att möta en halvvägs.
De första två alternativen är skrämmande så det är frestande att bara låta bli.

Min man han hatar att få ställt ultimatum. Det går bara inte och jag har heller aldrig vågat prova. Det gör honom envis och motstridig och så ger han sig katten på att han i alla fall inte ska göra någonting av det man önskar. Så med honom måste man närma sig på ett annat sätt. Helt hur har jag inte kommit på ännu.

Man vill ju inte heller att dem ska känna sig som misslyckade. Misslyckade över att man har behov som inte blir uppfyllda. Det tror jag heller aldrig en man skulle erkänna, men det känns ibland som att dem inte vill göra det man ger uttryck för, eftersom det betyder att dem inte kom på det först. Eller så blir man igen den där negativa, tjatiga som bara hittar fel.

Men så är det ju inte. Vi kvinnor vill ju bara göra saker bättre. Saker som redan är fantastiska kan ju bli ännu bättre! Man kan alltid ha mer sex, prata mer känslor, titta varandra mer djupt in i ögonen osv. Ha ha! Jag skräms bara nu. Många mäns mardröm tror jag, i alla fall dem som är i fasta förhållande.

Vi är alltså inte så komplicerade vi kvinnor. Män måste bara förstå att ge oss precis nog med kärlek, uppmärksamhet, sex och bekräftelse att vi då låter er göra nästan precis vad ni vill.

Jag och denna andra kvinna pratade om den intensitet vi sökte. Ingen av oss hade upplevt den mer än under den korta förälskelsen, men vi saknade den båda något så oerhört och kände själva att vi var kapabla att ge den även efter flera år.

Det vi båda önskade var en man som begärde oss, inte kunde få nog av oss, gjorde sig besvär för våran skull och som kunde ta tag i oss och skaka om oss så att vi kände att vi levde och kände oss som riktiga kvinnor. Precis som Tarzan och Jane.

En man som kommer hem, kastar en på sängen och visar en äkta och djurisk intensiv passion. Fick vi det, bara en gång ibland, så kan jag lova alla män att då skulle vi hålla våran käft och sluta klaga för då skulle vi känna att våran Tarzan, stor och stark, beskyddade oss för alltid och alltid ville ha oss. Då hade vi känt oss speciella.

Konklutionen av detta mycket givande samtal, var att ingen av oss var särskilt konstig, krävande, tjatig, negativ eller komplicerad. Inte mer än de flesta andra kvinnor i alla fall. Vi kom fram till en sak.

Om vi kvinnor bara fick sitta i grottan och snacka och alla män bara kunde hålla sig borta och jaga det mesta av tiden, och så komma hem och ta oss ordentligt, så skulle alla vardagens problem lösa sig. :-)

Hej hopp för vikingatiden då kvinnor fick lov att vara kvinnor och män fick lov att vara män.

Trotsåldern

Sedan jag föddes har jag varit duktig. Jag har varit duktig, snäll, söt, förstående, kärleksfull, imöteskommande, ordentlig, empatisk och korrekt.
Jag höjer sällan rösten, blir sällan riktigt arg. Jag kommer inte ihåg när jag verkligen skrek senast.

Jag är inte särskilt lättirriterad, blir sällan provocerad och vräker i stort sett aldrig ur mig dumma kommentarer i vrede.
Jag ältar ofta saker inne i mig själv, jag blir sårad och besviken men visar det sällan ordentligt. Jag ska samla krafter för att ta tag i en konflikt och jag bryr mig för mycket om vad folk tycker och tänker. Jag har det bäst om alla tycker om mig.

Jag är konfliktskygg men modig och har lärt mig efter många års träning att sätta de flesta av mina egna gränser. Men inte med särskilt mycket genomslagskraft, i allafall inte alltid.
Jag tvivlar på min själv ibland, släpper in dumma kommentarer och analyserar. Men samtidigt är jag stark som få och envis i det tysta när det väl gäller.
Jag minns allt, i allafall nästan allt och har svårt att släppa saker som jag inte upplever som avslutna. Jag vill gärna bli förstådd, tycker jag förstår mig själv ganska bra, men vill också gärna att min omgivning ska förstå det samma, vilket inte är särskilt lätt och säkert både orimligt och nästan omöjligt.

Med andra ord, jag är och har alltid varit en kameleont som har bytt färger efter sin omgivning och anpassat sig. Jag är en snigel med huset på ryggen som kan bo och trivas överallt. Detta är bra egenskaper, saker man kan ha nytta av i livet.
Det är jag tacksam för. Men samtidigt så önskar jag ibland att inte vara denna söta, korrekta, överanpassningsbara människa.

Jag är så sjukt trött på detta nu att jag kan kräkas!! Jag vill skrika ut till världen och universum för mina lungors fulla kraft! Jag vill slå vilt omkring mig, riva och sparka som när man är 4 år. Jag fick bara aldrig vara så omöjlig när jag var 4 år. Det fanns det inte plats till.

Jag vill vara en riktig bitch, totalt oförstående, orimlig, oempatisk och egoistisk. Jag vill skrika elaka saker och skita fullständigt i vad andra tycker och tänker.
Jag vill stå och skrika i vattenpölen och plaska med båda fötterna så hårt jag bara kan tills alla tittar på mig och jag får min vilja.
Jag vill, jag vill, jag vill!!! Mig ,mig, MIG!!! Jag vill NU!!
Jag har kommit i trotsåldern..

Min pojkvän är fantastisk på att ta vara på sina egna intressen. Det faller honom helt naturligt. Han är för det mesta empatisk, förstående och allt det där.
Han kan även anpassa sig, göra kompromisser och uppoffringar för mig och andra.
Men det är som om han alltid checkar av med sig själv och är det något som han inte vill eller inte har lust med så gör han det inte.
Han utgår alltid från sig själv men kan för det mesta även se utifrån andra. Men resultatet är ändå att han gör det som känns bra för honom oavsett vad.

Detta är inget dåligt, snarare tvärtom. Det är något jag avundas. Ingen har ju någonsin bett mig om att anpassa mig. Det är ju något jag har valt.
Något som jag har lärt och kunnat sedan barnsben. Jag lärde mig att först checka av hos andra och så sen med mig själv. Så det faller mig bara helt naturligt.

Jag skulle ju också bara kunna välja att vara som honom, det hade nog betytt många fler konfliker, men kanske hade han respekterat mig mer. Kanske hade det gått mycket bättre, kanske hade det inte gått alls, men jag hade i alla fall varit glad.
För det är han nästan alltid, glad. Det är jag också för det mesta tycker jag själv, men är jag nöjd?

För mig är det en kamp att rita upp varje gräns och kämpa för den och förklara den som vid ett krig. För honom kommer det helt naturligt. Hans gränser är redan lagda från början och antingen vill man vara med i leken eller så åker man ut.
För går man över hans gränser så finns där i alla fall konsekvenser. Jag har aldrig vågat prova, det tror jag i alla fall inte jag har, det skulle jag nog ha märkt, men det är uppenbart att det inte blir roligt om man går över på den andra sidan. Det gör han i alla fall ett väldigt bra sken av.

Mina gränser har blivit traskade över en miljon gånger utan den minsta konsekvens, nästan tvärtom, man fick nästan en present vid gränsen när man kom. Kom hit och trampa på mig! Välkommen!
Så är det som tur inte mer och har heller inte varit så i ett bra tag, men mina gränser är fortfarande flytande, inte fyrkantiga och svara och vita som hans. Mina gränser flyttar sig fram om tillbaka och ger sig lite om man puttar lite på dem.

Jag är igen avundsjuk på honom, min pojkvän, för att hans gränser är svarta och vita och fyrkantiga och står skrivet som i sten. Han håller säkert inte alls med, men det är så jag uppfattar det.

Jag tror att jag ska starta ett land. Ett land med mitt namn, där bara jag bor,
där jag skriver min egen grundlag som är orubblig för alltid.
Som den Amerikanska Constitution ska den firas varje år. Det tror jag att jag ska göra.

Men vem ska då stå vakt vid gränsen? Ska jag också det? Vad gör jag om det kommer någon mycket större och starkare än mig och övermannar mig och springer in?
Vad gör jag då? Tänk att det ska vara så svårt för mig och så lätt för andra.

Men jag har kommit otroligt långt så det ska nog ordna sig resten av vägen också.
Som tur är så vet jag vem jag är, även med brister och fel och gränser som är flytande och som ibland kan ge sig om man puttar lite på dem. Jag är seg och tuff även om jag kan vara konflikskygg och överförstående.

Vem vet, kanske lever jag ut min dröm en dag om att vara fullständigt omöjlig, orimlig, totalt oförstående, kompromisslös och totalt egoistisk.
Så hittar ni mig i närmsta vattenpöl skrikandes de fulaste ord ni kan tänka er, av mina lungors fulla kraft, tills alla tittar på mig, mig, MIG och jag får mig vilja.. :-)

Tålmodiga jäntan

När jag behövde dig som mest så reste du. Jag vet varför och jag förstår.
När jag behövde din hjälp som mest så var du upptagen. Jag vet varför och jag förstår.
Nu vill jag bli ett med dig, krypa in under din hud och bo där för evigt.
Men något håller mig utanför i kylan och samma ensamhet som förr. Jag vet varför och jag förstår.
Du är på väg bort från mig igen. Jag vet varför och jag förstår.
Jag vet varför och jag förstår.
Jag vet varför och jag förstår.
Jag vet varför och jag förstår.
Men det ändrar ingenting.
När vill du mig?

Regnbågen är jag

Ibland känner jag mig så ensam. Så helt ensam i universum.
Jag är så trött, så trött att min själ den ibland blir helt tom. Inte fysiskt trött. Psykiskt helt uttömd på allt. Så att det inuti är helt tom, ett tomt svart hål.

Men det är inte sanningen det vet jag, för inuti är allt annat än ett tomt svart hål. Inuti är känslor, kärlek, färger i nyanser som aldrig ens har blivit sett av ögat. Där finns liv, skratt, lycka, passion, livsglädje och en massa, massa kampgnista.

Hade inte allt det där funnits inuti mig så hade jag inte levt idag.
Så hade jag gett upp för länge sedan. Att jag är byggd och skapad och uppfylld av alla regnbågens färger håller mig i liv. Det är det som gör mig unik och det som gör att jag fortsätter. Även när jag omges av mest gråa och svara nyanser så finner jag alltid regnbågen utanför mig och i andra. Det är min styrka. Det gör mig otroligt stark, tålmodig som få och det ger mig ett hopp som inte går att kväva.

Men just nu måste jag påminna mig själv om färgerna. Jag vet att dem finns där och jag kan se dem, både i mig själv, i omgivningen och i andra. Men jag är så trött.
Jag är så trött på att kämpa. Jag är så trött på att förklara mig själv, jag är så trött på motgångar.

Jag vill, önskar och behöver bli badad i regnbågens färger så att jag utifrån och in, inifrån och ut, blir fylld av livets skönhet och alla dess nyanser.
Jag vill känna omsorg, bli bortskämd, bli omhändertagen och bara känna för en sekund att jag kan släppa taget. Släppa taget om kontrollen, om självdisciplinen, om försvarsmekanismerna och om allt det som håller smärtan nere och bara får mig mekaniskt att fortsätta framåt.

Jag vill bara släppa taget om allt, bli fångad av livet, bli omhändertagen och badad i ljuset. Jag orkar inte all kamp, jag är trött på kamp, jag är så trött på att vara stark. Jag har varit stark sedan jag föddes.
Jag vill kräkas på att vara stark. Vara stark kan dra åt helvete!

Jag vill vara svag. Inte bekymra mig eller tänka på något.
Jag vill bara vara och bli uppfylld av alla de färger som jag är gjord av, känna alla känslorna på nytt, se färgerna som för första gången.

Gud var du än är, ta över. Ta över för mig. Hjälp mig nu.
Jag orkar inte vara stark mer.
Det är min tur att vara svag. Det är fan ta mig min tur att vara svag nu.
Låt mig släppa taget om allt, om mig själv, låt mig bara falla in i regnbågens miljarder färger och fyll upp mig med kärleken och livet igen.

Runda dagar

Idag är det din 65 års födelsedag lilla mamma. Det är en stor dag. En rund dag. Eller är det det? Jag har aldrig riktigt haft kolla på de där runda dagarna. Är det bara när man fyller 10, 20, 30 osv som de är runda eller är 15, 25, 35 osv också med? Får andra dagar också kalla sig runda? :-)

Varför kallar man det egentligen en rund födelsedag? Vad är det som är runt med en födelsedag? Hmm.. Runt är ett jämnt tal, något varmt, mjukt, något som inte är kantigt utan bara runt. Något som går runt, runt i cirklar, kommer tillbaks till utgångspunkten eller runt om ett hörn där finns något helt nytt. När man passerar runt om livets hörn så öppnar sig världen på nytt.
Jag vet inte vad definitionen på en rund födelsedag är eller varför det heter så. Men jag vet att detta är en stor dag, det är din 65 års födelsedag mamma.

Det är en dag som ska firas, en dag då de flesta går i pension, ser fram emot ett härligt efterår med barnbarn, resor till Mallorca, kortspel med pensionistklubben eller vad man nu tycker om. Det är en dag då man ska äta kaka i stora lass, få en massa presenter och bli firad av alla som älskar en. Det är en härlig och viktig dag.
Och denna dag hade jag firat dig med det du önskade mest av allt om du fortfarande var här hos mig.

För du blev aldrig mer än 63år. Idag är det din födelsedag men du kommer inte att uppleva den här med mig. Iallafall inte i din jordiska skepnad. Jag hoppas att du firar den med bravur där du är nu, för jag vet att du finns fortfarande, bara inte i den kropp som en gång var hus till min mamma.

Idag hade jag åkt över till Malmö eller så hade du kommit hit till Köpenhamn. Vi hade ätit en stor och god middag, troligtvis sushi på en restaurang. Jag hade köpt en present till dig, antagligen en stort vackert smycke som glittrade i takt till din skönhet i solen.
Du hade känt dig stolt, älskad och uppvaktad och du hade berättat historier om min barndom och om allt annat roligt med den humor och självironi som du alltid hade. Du hade berättat saker för mig och min pojkvän som vi säkert båda hade hört flera gånger förr och han hade skämtat med dig så att du fnissade och skattade ljuvligt så som du alltid gjorde. Du hade haft en riktigt underbar dag och du hade varit lycklig. Jag hade varit lycklig för du hade varit här hos mig.

Jag är så lycklig som jag kan vara när du inte är här. Jag kämpar varje dag med att hålla det goda humöret uppe och jag hör dina ord i mitt öra ständigt. "Imorgon är en ny dag.." Ja det är det, lilla mamma och jag går upp varje dag med intentionen om att göra det bästa av mitt liv, ta vara på mig själv och alla dem som älskar mig, njuta av livet och inte ta något för givet. För efter att du dog mamma så lärde jag mig det som du alltid sa.
Man vet inte om man lever imorgon. Men vet inte vad morgondagen har att bjuda. Man måste göra sitt yttersta varje dag och man måste kämpa för lyckan och kärleken. För den kommer inte av sig själv. Och det viktigaste av allt, man ska aldrig ta något för givet.

Det gjorde jag mamma, jag tog dig förgivet. Jag trodde aldrig du kunde dö, jag visste det, men jag kunde inte föreställa mig det. I mitt inre så var det en omöjlighet. Ett liv utan dig var en omöjlighet. Men det är det inte.
Det smärtar mig så att skriva det men det är det inte. Det är omänskligt hårt och en sann kamp, varje dag, men det är inte omöjligt. Ingenting är omöjligt har jag lärt nu. Livet har alltid sina finurliga vägar och sätt att visa en på.

Mitt hjärta blev fullständigt krossat och en del av det kommer alltid att vara det. Jag är klokare nu, mycket klokare. Men det har kostat. Det har kostat det högsta priset. Dig.
Men nu lever jag i din anda, jag kämpar varje dag och ger aldrig upp, jag tar ingenting för givet och jag älskar med allt det jag har. Och när det är som värst och jag inte kan se vägen framför mig mera och bara vill lägga mig ner och ge upp. Då hör jag din röst i mitt öra. "Imorgon är en ny dag...."

Jag älskar dig över allting annat min älskade lilla mamma. Tusen gånger grattis på din 65års dag! Jag skickar all min kärlek, lyckönskningar och gratulationer till dig världens bästa mamma. Pusssss!!!!

Till Dig

Jag tänker, tänker och tänker. Speciellt på kvällen när jag ska sova. Då går min hjärna verkligen igång. Tänk om jag hade varit mer som du, sorglös. Men är du verkligen det? Jag menar sorglös. Är de flesta män bara så enkla inuti som dem verkar vara på utsidan, eller händer där också hela tiden en massa saker där inne som vi inte vet? I vilket fall så har vi nog svårt att förstå det..
Nu generaliserar jag, det ska man ju inte, det finns ju kvinnor som är som män och män som är som kvinnor. Gud vad rörigt det blev. Helt kvinnligt neurotiskt. Hade du läst detta så hade du sagt, ”Gud vad glad jag är att det inte är mitt huvud det där!” Det verkar så enkelt för dig, allt, som om ingenting är så allvarligt att man inte kan skratta bort det. Det är en av de sider jag älskar mest hos dig. Att du får mig att skratta när allt är som svårast. Glömmer aldrig dagen i kyrkan precis efter att mamma dött. Där var du världens bästa pojkvän. :-)

Jag har tänkt så mycket på det sista. Tycker bara det blir värre och värre mitt tänkande. Vet inte om det är bra eller dåligt. Önskar ofta att jag kunde stänga av mitt huvud. Men det är iallafall inga destruktiva tankar jag har. Som jag hade en gång. Dem är konstruktiva, tecken på utveckling och reflektion, eller?

Har ställt mig frågan om jag har för höga förväntningar till män, till dig, till relationer, till våran relation. Är det bara så enkelt att man ska ta män för vad dem är? Varelser som inte gillar att snacka, iallafall inte om känslor och förhållande. Iallafall inte om det förhållande dem är med i.
Ska man bara ta allt det goda man får och så lägga ut alla andra behov på andra människor? När jag inte var särskilt gammal, kommer inte ihåg hur gammal, så sa jag till min mamma att hon ju var tvungen att förstå att hon inte kunde förvänta allt i en man, i min pappa. Att hon så klart var tvungen att se att hon fick ta honom för den han var och låta bli att förvänta mer. Klokt sagt, frågan är vad jag fick det ifrån. Men det är kanske sant?

Likaså är jag nu i ett förhållande på snart 6 år och drömmer fortfarande om den där ultimata symbiosen både i sängkammaren och i övrigt då man bara ger sig hän, blottar sin själ och ser helt igenom varandra. Låter dramatiskt faktiskt. Är det bara en dröm? En Hollywoodfilm som klistrat sig fast på näthinnan? Det låter ju totalt orealistiskt eller är det det? Jag frågar mig själv om jag stod i situationen då du, min man, faktiskt ville vara i total symbios med mig om jag själv skulle våga eller rättare sagt vara kapabel till det? I mitt huvud så skulle jag ju det men är det också orealistisk och overkligt? Är vi tjejer uppväxta med en orealistisk bild av vad vi kan förvänta i ett förhållande eller nöjer vi oss bara med det som är?

Frågade mig själv om jag hade blivit totalt lycklig med en manlig kopia av mig själv. Kanske med troligtvis inte. Kanske hade jag blivit du? Hatat prata känslor, varit sorglös och tyckt min partner var krävande och jobbig. Motsättningar attraherar och komplimenterar, Yin och Yang, svart och vitt, det är det som ska till för att ge harmoni i universumet. Men är det det som gör en lycklig? Om man kan mötas på mitten. Men hur gör man det? Är vi då inte inne på symbiosen igen eller är det bara en kompromiss?

Jag känner att jag vill ge mig fullständigt hän, inte begränsa mig eller begränsas av något. Ge allt hämningslöst. Är det dumt? Vad gör man om det inte kommer tillbaks? Kan man kräva det? Är det detsamma som ska komma tillbaka eller något helt annat? Tänk om man kunde få det tillbaks som man gav? Om man hellre vill ha det, än något annat? Komplicerat.. Tänk om alla läste ”Män är från Mars, Kvinnor är från Venus” och inte bara kvinnorna. Men nu generaliserar jag igen.. :-)