Trotsåldern

Sedan jag föddes har jag varit duktig. Jag har varit duktig, snäll, söt, förstående, kärleksfull, imöteskommande, ordentlig, empatisk och korrekt.
Jag höjer sällan rösten, blir sällan riktigt arg. Jag kommer inte ihåg när jag verkligen skrek senast.

Jag är inte särskilt lättirriterad, blir sällan provocerad och vräker i stort sett aldrig ur mig dumma kommentarer i vrede.
Jag ältar ofta saker inne i mig själv, jag blir sårad och besviken men visar det sällan ordentligt. Jag ska samla krafter för att ta tag i en konflikt och jag bryr mig för mycket om vad folk tycker och tänker. Jag har det bäst om alla tycker om mig.

Jag är konfliktskygg men modig och har lärt mig efter många års träning att sätta de flesta av mina egna gränser. Men inte med särskilt mycket genomslagskraft, i allafall inte alltid.
Jag tvivlar på min själv ibland, släpper in dumma kommentarer och analyserar. Men samtidigt är jag stark som få och envis i det tysta när det väl gäller.
Jag minns allt, i allafall nästan allt och har svårt att släppa saker som jag inte upplever som avslutna. Jag vill gärna bli förstådd, tycker jag förstår mig själv ganska bra, men vill också gärna att min omgivning ska förstå det samma, vilket inte är särskilt lätt och säkert både orimligt och nästan omöjligt.

Med andra ord, jag är och har alltid varit en kameleont som har bytt färger efter sin omgivning och anpassat sig. Jag är en snigel med huset på ryggen som kan bo och trivas överallt. Detta är bra egenskaper, saker man kan ha nytta av i livet.
Det är jag tacksam för. Men samtidigt så önskar jag ibland att inte vara denna söta, korrekta, överanpassningsbara människa.

Jag är så sjukt trött på detta nu att jag kan kräkas!! Jag vill skrika ut till världen och universum för mina lungors fulla kraft! Jag vill slå vilt omkring mig, riva och sparka som när man är 4 år. Jag fick bara aldrig vara så omöjlig när jag var 4 år. Det fanns det inte plats till.

Jag vill vara en riktig bitch, totalt oförstående, orimlig, oempatisk och egoistisk. Jag vill skrika elaka saker och skita fullständigt i vad andra tycker och tänker.
Jag vill stå och skrika i vattenpölen och plaska med båda fötterna så hårt jag bara kan tills alla tittar på mig och jag får min vilja.
Jag vill, jag vill, jag vill!!! Mig ,mig, MIG!!! Jag vill NU!!
Jag har kommit i trotsåldern..

Min pojkvän är fantastisk på att ta vara på sina egna intressen. Det faller honom helt naturligt. Han är för det mesta empatisk, förstående och allt det där.
Han kan även anpassa sig, göra kompromisser och uppoffringar för mig och andra.
Men det är som om han alltid checkar av med sig själv och är det något som han inte vill eller inte har lust med så gör han det inte.
Han utgår alltid från sig själv men kan för det mesta även se utifrån andra. Men resultatet är ändå att han gör det som känns bra för honom oavsett vad.

Detta är inget dåligt, snarare tvärtom. Det är något jag avundas. Ingen har ju någonsin bett mig om att anpassa mig. Det är ju något jag har valt.
Något som jag har lärt och kunnat sedan barnsben. Jag lärde mig att först checka av hos andra och så sen med mig själv. Så det faller mig bara helt naturligt.

Jag skulle ju också bara kunna välja att vara som honom, det hade nog betytt många fler konfliker, men kanske hade han respekterat mig mer. Kanske hade det gått mycket bättre, kanske hade det inte gått alls, men jag hade i alla fall varit glad.
För det är han nästan alltid, glad. Det är jag också för det mesta tycker jag själv, men är jag nöjd?

För mig är det en kamp att rita upp varje gräns och kämpa för den och förklara den som vid ett krig. För honom kommer det helt naturligt. Hans gränser är redan lagda från början och antingen vill man vara med i leken eller så åker man ut.
För går man över hans gränser så finns där i alla fall konsekvenser. Jag har aldrig vågat prova, det tror jag i alla fall inte jag har, det skulle jag nog ha märkt, men det är uppenbart att det inte blir roligt om man går över på den andra sidan. Det gör han i alla fall ett väldigt bra sken av.

Mina gränser har blivit traskade över en miljon gånger utan den minsta konsekvens, nästan tvärtom, man fick nästan en present vid gränsen när man kom. Kom hit och trampa på mig! Välkommen!
Så är det som tur inte mer och har heller inte varit så i ett bra tag, men mina gränser är fortfarande flytande, inte fyrkantiga och svara och vita som hans. Mina gränser flyttar sig fram om tillbaka och ger sig lite om man puttar lite på dem.

Jag är igen avundsjuk på honom, min pojkvän, för att hans gränser är svarta och vita och fyrkantiga och står skrivet som i sten. Han håller säkert inte alls med, men det är så jag uppfattar det.

Jag tror att jag ska starta ett land. Ett land med mitt namn, där bara jag bor,
där jag skriver min egen grundlag som är orubblig för alltid.
Som den Amerikanska Constitution ska den firas varje år. Det tror jag att jag ska göra.

Men vem ska då stå vakt vid gränsen? Ska jag också det? Vad gör jag om det kommer någon mycket större och starkare än mig och övermannar mig och springer in?
Vad gör jag då? Tänk att det ska vara så svårt för mig och så lätt för andra.

Men jag har kommit otroligt långt så det ska nog ordna sig resten av vägen också.
Som tur är så vet jag vem jag är, även med brister och fel och gränser som är flytande och som ibland kan ge sig om man puttar lite på dem. Jag är seg och tuff även om jag kan vara konflikskygg och överförstående.

Vem vet, kanske lever jag ut min dröm en dag om att vara fullständigt omöjlig, orimlig, totalt oförstående, kompromisslös och totalt egoistisk.
Så hittar ni mig i närmsta vattenpöl skrikandes de fulaste ord ni kan tänka er, av mina lungors fulla kraft, tills alla tittar på mig, mig, MIG och jag får mig vilja.. :-)