Du och Jag i Evigheten

Det var en enda person som fick lov att titta in i min själ. En enda person som fick lov att se vem jag är. Det var du. 

Jag gav ditt mitt inre. Jag gav dig mitt allt. Jag visade dig allt det vackra och allt det mindre vackra. Jag öppnade mitt innersta. Jag trodde att du en dag ville öppna ditt. Jag trodde min kärlek kunde nå dig. Kunde få dig att känna det jag kände. Kunde få dig att se det jag såg. 

Jag ser din skönhet. Jag ser den du är bakom allt det andra. Jag ser ditt hjärta bakom murarna. 

Jag ser kärleken lysa i dig genom dina sår. Även när du stänger allt och alla ute. När du stänger ner för alla känslor och fyller dig själv med kyla. Jag ser din lögn. Det du försöker att skydda. 

Jag ser igenom dina försvar. Jag ser dig. 

Jag har känt dig sedan du blev född. Sedan du blev född som en del av ljuset. 

Vi blev födda på samma dag. Du och jag. Och som små kulor av ljus, födda ur kärlek, firade vi allt som skulle komma. Allt vi skulle uppleva i tiden av glömska då vi inte längre skulle komma ihåg vem vi var och var vi kom ifrån. 

Vi har följt varandra oskiljaktiga sedan den dagen. Det var en dag för eoner sedan. Jag har aldrig lämnat din sida och du har aldrig lämnat min. 

Vi leker den här leken och varje gång glömmer vi varför. Glömmer hur vi tillsammans har planerat spelet ner i minsta detalj. Vi möts, vi älskar och vi skiljs igen. Men vi skiljs aldrig på riktigt för sedan den dagen för eoner sedan har vi älskat varandra. Sedan den dagen vi föddes som små droppar av ljuset ut av kärleken. 

Vi har gjort det här så många gånger. Spelat livets spel. Vi har turats om de olika rollerna och dramat har alltid haft olika handling men temat har alltid varit kärlek. 

En dag vill spelet sluta och vi vill vara tillsammans för evigt. Vi vill veta vem vi är. Vi vill komma ihåg dagen då vi föddes och stunden då vi blev förälskade för första gången. Vi vill komma ihåg allt från tidernas morgon till stunden som saknar tid. 

Jag känner dig. Jag ser dig. Jag har varit vid din sida sedan du föddes. För eoner sedan. 

För jag föddes av samma kärlek som du, i samma stund och sedan har vi alltid varit tillsammans. 

Vi kan inte göra slut. Vi kan inte skiljas. Våra hjärtan är för evigt förbundna av allt vi lovade varandra den dag, för eoner sedan. 

Jag kommer ihåg. Jag kommer ihåg vem du är. Jag ser igenom alla dina roller. För jag ser med ögonen i min själ och inför vårt sanna jag kan inget döljas. 

Jag minns glädjen den dag, för eoner sedan. Jag minns första gången jag kände kärleken så mycket större än livet när jag tittade på dig. 

Jag känner dig min älskade. Jag har varit vid din sida sedan tidernas morgon. Jag ser igenom din själ med min själ. För hos dig känner jag mig hemma. Hos dig minns jag allt som vi har glömt. Tillsammans med dig minns jag vem jag är. Vad vi kommer ifrån och varför vi är här. 

Jag älskar dig bortom livet. Bortom liven. Jag vet vem du är. Jag ser dig. För du är jag i dig och jag är du i mig. Och från den dagen då vi föddes på samma dag i samma stund och för första gången upplevde kärlek. Från den dagen har vi alltid varit tillsammans. 

Tro, Hopp och Kärlek. Och störst av dem är Kärleken.

Allt är möjligt, det är sant. När man tror på det.. 

Det har alltid varit mitt livsmotto och det är det som har burit mig hit till denna dag. 

Eller inte denna dag. Till den dag då min hjärna började ljuga för mig. 

Allt är möjligt och det är sant. När man tror på det. 

Men när man har en sjukdom som gör att man inte längre kan tro, på de sanningar som man vet är sanna, så har man ett problem.. 

Tro, Hopp och Kärlek. Och störst av dem är kärleken.. 

Det är sant, men kärleken kan inte stå ensam. Utan Tro eller Hopp så existerar inte livet. 

Inte det levande livet som vi känner det här på jorden. 

Så den värsta sjukdom av dem alla. Den största förbannelse som kan drabba en, är att tappa Tron och att tappa Hoppet. För även om man har Kärleken. Även om man är Kärleken. Så är Kärleken chanslös utan de andra två. 

Jag lever som en levande död. Men jag är mer död än den döda, för de döda jag känner är mer levande än dem levande. 

Jag är en skugga av mig själv. Ett skal utan inre. Men det är inte sant för mitt inre är fyllt, bara inte av glädje men av smärta. 

Så jag är levande. Jag är inte tom. Men känslorna jag bär på är allt för stora. Dem drunknar mig i deras gap. Jag har ingen chans förutom att försöka klamra mig fast i deras tänder, så att jag inte faller ner i det oändligt svarta hål som kallar under mina fötter. En avgrund utan slut med ingen chans för återvändo. 

Tänk jag var den gladaste av dem glada, den starkaste av de starka. Jag kunde vända vilken som helst motgång till framgång. 

Så får jag en sjukdom som berövar mig mitt kraftigaste vapen. Mitt positiva sinne. 

Min förmåga att vända allt det mörka till ljus. Det var min största gåva. En gåva från Gud. 

Att kunna se ljus i mörkret hur litet det än var. 

Och livet har utmanat mig med mycket mörker, men jag har alltid utmanat livet med mitt ljus. 

Men jag känner mig besegrad. Mina heligaste vapen är tagna ifrån mig. Av krafter mörkare och starkare än jag någonsin trodde fanns. 

Så hur övervinner jag denna jätte av svarta moln som skrämmer mig så att jag inte kan sova. Som isolerar mig så att jag inte kan känna närhet. Som skriker in i mitt inre att livet är förbi, att jag är ful och värdelös och att jag lika gärna kan ge upp nu. 

Jag vet att han ljuger. Jag har vetat det hela tiden. Jag vet att jag är kärleken, att jag är ljuset, men han har tagit min dyraste värdedel ifrån mig. Han har tagit Hoppet och han har tagit Tron. Utan dem båda är jag chanslös. Utan dem är jag ingenting. 

Han skrattar och ser mig falla. Jag faller ner i avgrunden. Det är ett svart hål utan botten och jag faller djupare och djupare. Jag hatar att falla. Det är den mest skrämmande känsla jag vet. 

Jag ser mitt liv där uppe försvinna längre och längre bort. Dem ser mig inte falla. 

Dem såg inte hur jag tappade taget och föll ner mot avgrunden utan ände. Men även om dem gjorde så var det försent. Deras armar var för korta för att nå mig. Mörkret drog för kraftigt i det som en gång var jag. Dem hade ingen chans och det hade jag heller inte. 

Jag ser dem gå där uppe i deras vardag, deras liv. Fortfarande ovetande om det monster som går ibland dem som precis har slukat en av deras egna. 

Dem vet inte att jag har fallit och mina skrik kvävs av mörkret. Jag öppnar munnen men det kommer inget ljud. Jag vet att jag är chanslös. Jag stänger ögonen och låter mig falla. Rädslan är utbytt till accept. Ångesten är upplöst av uppgivenhet. 

Jag faller djupare ner mot det oändliga mörkret och jag finner min ro. För monstret har tagit mitt Hopp och min Tro. Han stal mina redskap för livet. Men han kan aldrig ta min Kärlek. Min kärlek till dem där uppe i ljuset och min kärlek till mig själv. Han tog mitt liv men han vet inte att livet är evigt. Han tog mitt Hopp men han visste inte att jag får en ny chans till Hopp igen. Han tog min Tro men han visste inte att tron inte kan övervinnas. Han vet inte vad han ska göra med mina redskap för han är mörkret och jag är ljuset och vad han än gör så vill ljuset alltid vinna. 

Han vann den här kampen men jag vinner slaget. Jag är kärleken som inte kan nås eller förgås. Jag är ljuset som är i oss alla. Jag är hoppet och glädjen och jag är kärlek. Kärleken som skapade livet och som är i allt det som existerar. Och eftersom jag är i allt det som existerar så är jag också i honom. I mörkret. Och en dag vill min flamma av ljus och av kärlek förinta allt det mörker som någonsin funnits. Och då vill vi alla bada i ljuset. Då vill vi alla bada i Kärleken. 

Tro, Hopp och Kärlek. Och störst av dem är Kärleken.