Jag tänker, tänker och tänker. Speciellt på kvällen när jag ska sova. Då går min hjärna verkligen igång. Tänk om jag hade varit mer som du, sorglös. Men är du verkligen det? Jag menar sorglös. Är de flesta män bara så enkla inuti som dem verkar vara på utsidan, eller händer där också hela tiden en massa saker där inne som vi inte vet? I vilket fall så har vi nog svårt att förstå det..
Nu generaliserar jag, det ska man ju inte, det finns ju kvinnor som är som män och män som är som kvinnor. Gud vad rörigt det blev. Helt kvinnligt neurotiskt. Hade du läst detta så hade du sagt, ”Gud vad glad jag är att det inte är mitt huvud det där!” Det verkar så enkelt för dig, allt, som om ingenting är så allvarligt att man inte kan skratta bort det. Det är en av de sider jag älskar mest hos dig. Att du får mig att skratta när allt är som svårast. Glömmer aldrig dagen i kyrkan precis efter att mamma dött. Där var du världens bästa pojkvän. :-)
Jag har tänkt så mycket på det sista. Tycker bara det blir värre och värre mitt tänkande. Vet inte om det är bra eller dåligt. Önskar ofta att jag kunde stänga av mitt huvud. Men det är iallafall inga destruktiva tankar jag har. Som jag hade en gång. Dem är konstruktiva, tecken på utveckling och reflektion, eller?
Har ställt mig frågan om jag har för höga förväntningar till män, till dig, till relationer, till våran relation. Är det bara så enkelt att man ska ta män för vad dem är? Varelser som inte gillar att snacka, iallafall inte om känslor och förhållande. Iallafall inte om det förhållande dem är med i.
Ska man bara ta allt det goda man får och så lägga ut alla andra behov på andra människor? När jag inte var särskilt gammal, kommer inte ihåg hur gammal, så sa jag till min mamma att hon ju var tvungen att förstå att hon inte kunde förvänta allt i en man, i min pappa. Att hon så klart var tvungen att se att hon fick ta honom för den han var och låta bli att förvänta mer. Klokt sagt, frågan är vad jag fick det ifrån. Men det är kanske sant?
Likaså är jag nu i ett förhållande på snart 6 år och drömmer fortfarande om den där ultimata symbiosen både i sängkammaren och i övrigt då man bara ger sig hän, blottar sin själ och ser helt igenom varandra. Låter dramatiskt faktiskt. Är det bara en dröm? En Hollywoodfilm som klistrat sig fast på näthinnan? Det låter ju totalt orealistiskt eller är det det? Jag frågar mig själv om jag stod i situationen då du, min man, faktiskt ville vara i total symbios med mig om jag själv skulle våga eller rättare sagt vara kapabel till det? I mitt huvud så skulle jag ju det men är det också orealistisk och overkligt? Är vi tjejer uppväxta med en orealistisk bild av vad vi kan förvänta i ett förhållande eller nöjer vi oss bara med det som är?
Frågade mig själv om jag hade blivit totalt lycklig med en manlig kopia av mig själv. Kanske med troligtvis inte. Kanske hade jag blivit du? Hatat prata känslor, varit sorglös och tyckt min partner var krävande och jobbig. Motsättningar attraherar och komplimenterar, Yin och Yang, svart och vitt, det är det som ska till för att ge harmoni i universumet. Men är det det som gör en lycklig? Om man kan mötas på mitten. Men hur gör man det? Är vi då inte inne på symbiosen igen eller är det bara en kompromiss?
Jag känner att jag vill ge mig fullständigt hän, inte begränsa mig eller begränsas av något. Ge allt hämningslöst. Är det dumt? Vad gör man om det inte kommer tillbaks? Kan man kräva det? Är det detsamma som ska komma tillbaka eller något helt annat? Tänk om man kunde få det tillbaks som man gav? Om man hellre vill ha det, än något annat? Komplicerat.. Tänk om alla läste ”Män är från Mars, Kvinnor är från Venus” och inte bara kvinnorna. Men nu generaliserar jag igen.. :-)
