Tillbaka till urminnes tider

Jag mötte en kvinna idag. Hon var helt fantastisk.
Hon var precis som jag. Hon tänkte de exakt samma tankar och hade exakt samma reflektioner som jag, om sig själv, livet, relationer och om män.
Det hon sa hade kunnat komma ur min mun och tvärt om.

Det var en underbar känsla, att möta någon som var precis som en själv.
Hon fick mig att känna att jag inte är ensam om allt det som händer inuti mig.
Hon fick mig att känna att jag kanske inte är så komplicerad, negativ och omöjlig i alla fall. Eller så är vi bara två. ;-)

Hon sa till mig att första gången hon såg mig, hade hon med detsamma tyckt att jag var så vacker. Att en sådan som jag måste ha en massa män springande runt benen.
Och hon hade inte kunnat föreställa sig att en sån som jag kunde tänkta exakt samma tankar som hon gjorde.

Jag blev så glad när hon sa att hon tyckte att jag var vacker. Så ser jag inte på mig själv, sa jag. På en bra dag tycker jag att mitt ansikte är sött men jag ser inte så mycket annorlunda ut än alla andra. Och det är inga män som springer runt mina ben, sa jag. Inte en enda. Min man han springer inte runt benen på någon.

Vi kom på att vi vägde det samma. Exakt det samma. Hon blev så överraskad och tyckte att jag såg ju så smal ut. Jag kunde ju inte väga det samma som hon. Jag hade det på samma sätt. Hon såg ju mycket smalare ut än vad jag gör.

Det är så lustigt, hur vi ser på omgivningen och på oss själva. Att den bild vi har av oss själv ofta inte alls stämmer med den bild andra har av oss.

Vi pratade om livet och om allt möjligt. Min pojkvän påminde om hennes och hennes om min. Vi filosoferade på hur vi skulle vara eller inte vara. Vad som fungerade bäst eller inte fungerade alls. Snackade om allt det där med att sätta gränser, få sina behov uppfyllda men att samtidigt inte riskera att vara en tjatig, krävande tant.

Vi var båda två rädda för detta. Att mot våran partner verka tjatig och krävande, därför hade vi båda en historia med att lägga våra behov på hög och inte ge uttryck för dem, vilket motsatt resulterade i att vi med tiden nog blev tjatiga och krävande i alla fall, eftersom vi saknade allt det vi hade behov för men inte vågat kräva.

För vad händer om man kräver det man behöver av en man. Antingen får man reda på att han inte kan eller vill uppfylla dem. Eller så tycker han man är allt för jobbig och går. Eller så förstår han kanske och försöker att möta en halvvägs.
De första två alternativen är skrämmande så det är frestande att bara låta bli.

Min man han hatar att få ställt ultimatum. Det går bara inte och jag har heller aldrig vågat prova. Det gör honom envis och motstridig och så ger han sig katten på att han i alla fall inte ska göra någonting av det man önskar. Så med honom måste man närma sig på ett annat sätt. Helt hur har jag inte kommit på ännu.

Man vill ju inte heller att dem ska känna sig som misslyckade. Misslyckade över att man har behov som inte blir uppfyllda. Det tror jag heller aldrig en man skulle erkänna, men det känns ibland som att dem inte vill göra det man ger uttryck för, eftersom det betyder att dem inte kom på det först. Eller så blir man igen den där negativa, tjatiga som bara hittar fel.

Men så är det ju inte. Vi kvinnor vill ju bara göra saker bättre. Saker som redan är fantastiska kan ju bli ännu bättre! Man kan alltid ha mer sex, prata mer känslor, titta varandra mer djupt in i ögonen osv. Ha ha! Jag skräms bara nu. Många mäns mardröm tror jag, i alla fall dem som är i fasta förhållande.

Vi är alltså inte så komplicerade vi kvinnor. Män måste bara förstå att ge oss precis nog med kärlek, uppmärksamhet, sex och bekräftelse att vi då låter er göra nästan precis vad ni vill.

Jag och denna andra kvinna pratade om den intensitet vi sökte. Ingen av oss hade upplevt den mer än under den korta förälskelsen, men vi saknade den båda något så oerhört och kände själva att vi var kapabla att ge den även efter flera år.

Det vi båda önskade var en man som begärde oss, inte kunde få nog av oss, gjorde sig besvär för våran skull och som kunde ta tag i oss och skaka om oss så att vi kände att vi levde och kände oss som riktiga kvinnor. Precis som Tarzan och Jane.

En man som kommer hem, kastar en på sängen och visar en äkta och djurisk intensiv passion. Fick vi det, bara en gång ibland, så kan jag lova alla män att då skulle vi hålla våran käft och sluta klaga för då skulle vi känna att våran Tarzan, stor och stark, beskyddade oss för alltid och alltid ville ha oss. Då hade vi känt oss speciella.

Konklutionen av detta mycket givande samtal, var att ingen av oss var särskilt konstig, krävande, tjatig, negativ eller komplicerad. Inte mer än de flesta andra kvinnor i alla fall. Vi kom fram till en sak.

Om vi kvinnor bara fick sitta i grottan och snacka och alla män bara kunde hålla sig borta och jaga det mesta av tiden, och så komma hem och ta oss ordentligt, så skulle alla vardagens problem lösa sig. :-)

Hej hopp för vikingatiden då kvinnor fick lov att vara kvinnor och män fick lov att vara män.