Runda dagar

Idag är det din 65 års födelsedag lilla mamma. Det är en stor dag. En rund dag. Eller är det det? Jag har aldrig riktigt haft kolla på de där runda dagarna. Är det bara när man fyller 10, 20, 30 osv som de är runda eller är 15, 25, 35 osv också med? Får andra dagar också kalla sig runda? :-)

Varför kallar man det egentligen en rund födelsedag? Vad är det som är runt med en födelsedag? Hmm.. Runt är ett jämnt tal, något varmt, mjukt, något som inte är kantigt utan bara runt. Något som går runt, runt i cirklar, kommer tillbaks till utgångspunkten eller runt om ett hörn där finns något helt nytt. När man passerar runt om livets hörn så öppnar sig världen på nytt.
Jag vet inte vad definitionen på en rund födelsedag är eller varför det heter så. Men jag vet att detta är en stor dag, det är din 65 års födelsedag mamma.

Det är en dag som ska firas, en dag då de flesta går i pension, ser fram emot ett härligt efterår med barnbarn, resor till Mallorca, kortspel med pensionistklubben eller vad man nu tycker om. Det är en dag då man ska äta kaka i stora lass, få en massa presenter och bli firad av alla som älskar en. Det är en härlig och viktig dag.
Och denna dag hade jag firat dig med det du önskade mest av allt om du fortfarande var här hos mig.

För du blev aldrig mer än 63år. Idag är det din födelsedag men du kommer inte att uppleva den här med mig. Iallafall inte i din jordiska skepnad. Jag hoppas att du firar den med bravur där du är nu, för jag vet att du finns fortfarande, bara inte i den kropp som en gång var hus till min mamma.

Idag hade jag åkt över till Malmö eller så hade du kommit hit till Köpenhamn. Vi hade ätit en stor och god middag, troligtvis sushi på en restaurang. Jag hade köpt en present till dig, antagligen en stort vackert smycke som glittrade i takt till din skönhet i solen.
Du hade känt dig stolt, älskad och uppvaktad och du hade berättat historier om min barndom och om allt annat roligt med den humor och självironi som du alltid hade. Du hade berättat saker för mig och min pojkvän som vi säkert båda hade hört flera gånger förr och han hade skämtat med dig så att du fnissade och skattade ljuvligt så som du alltid gjorde. Du hade haft en riktigt underbar dag och du hade varit lycklig. Jag hade varit lycklig för du hade varit här hos mig.

Jag är så lycklig som jag kan vara när du inte är här. Jag kämpar varje dag med att hålla det goda humöret uppe och jag hör dina ord i mitt öra ständigt. "Imorgon är en ny dag.." Ja det är det, lilla mamma och jag går upp varje dag med intentionen om att göra det bästa av mitt liv, ta vara på mig själv och alla dem som älskar mig, njuta av livet och inte ta något för givet. För efter att du dog mamma så lärde jag mig det som du alltid sa.
Man vet inte om man lever imorgon. Men vet inte vad morgondagen har att bjuda. Man måste göra sitt yttersta varje dag och man måste kämpa för lyckan och kärleken. För den kommer inte av sig själv. Och det viktigaste av allt, man ska aldrig ta något för givet.

Det gjorde jag mamma, jag tog dig förgivet. Jag trodde aldrig du kunde dö, jag visste det, men jag kunde inte föreställa mig det. I mitt inre så var det en omöjlighet. Ett liv utan dig var en omöjlighet. Men det är det inte.
Det smärtar mig så att skriva det men det är det inte. Det är omänskligt hårt och en sann kamp, varje dag, men det är inte omöjligt. Ingenting är omöjligt har jag lärt nu. Livet har alltid sina finurliga vägar och sätt att visa en på.

Mitt hjärta blev fullständigt krossat och en del av det kommer alltid att vara det. Jag är klokare nu, mycket klokare. Men det har kostat. Det har kostat det högsta priset. Dig.
Men nu lever jag i din anda, jag kämpar varje dag och ger aldrig upp, jag tar ingenting för givet och jag älskar med allt det jag har. Och när det är som värst och jag inte kan se vägen framför mig mera och bara vill lägga mig ner och ge upp. Då hör jag din röst i mitt öra. "Imorgon är en ny dag...."

Jag älskar dig över allting annat min älskade lilla mamma. Tusen gånger grattis på din 65års dag! Jag skickar all min kärlek, lyckönskningar och gratulationer till dig världens bästa mamma. Pusssss!!!!

Till Dig

Jag tänker, tänker och tänker. Speciellt på kvällen när jag ska sova. Då går min hjärna verkligen igång. Tänk om jag hade varit mer som du, sorglös. Men är du verkligen det? Jag menar sorglös. Är de flesta män bara så enkla inuti som dem verkar vara på utsidan, eller händer där också hela tiden en massa saker där inne som vi inte vet? I vilket fall så har vi nog svårt att förstå det..
Nu generaliserar jag, det ska man ju inte, det finns ju kvinnor som är som män och män som är som kvinnor. Gud vad rörigt det blev. Helt kvinnligt neurotiskt. Hade du läst detta så hade du sagt, ”Gud vad glad jag är att det inte är mitt huvud det där!” Det verkar så enkelt för dig, allt, som om ingenting är så allvarligt att man inte kan skratta bort det. Det är en av de sider jag älskar mest hos dig. Att du får mig att skratta när allt är som svårast. Glömmer aldrig dagen i kyrkan precis efter att mamma dött. Där var du världens bästa pojkvän. :-)

Jag har tänkt så mycket på det sista. Tycker bara det blir värre och värre mitt tänkande. Vet inte om det är bra eller dåligt. Önskar ofta att jag kunde stänga av mitt huvud. Men det är iallafall inga destruktiva tankar jag har. Som jag hade en gång. Dem är konstruktiva, tecken på utveckling och reflektion, eller?

Har ställt mig frågan om jag har för höga förväntningar till män, till dig, till relationer, till våran relation. Är det bara så enkelt att man ska ta män för vad dem är? Varelser som inte gillar att snacka, iallafall inte om känslor och förhållande. Iallafall inte om det förhållande dem är med i.
Ska man bara ta allt det goda man får och så lägga ut alla andra behov på andra människor? När jag inte var särskilt gammal, kommer inte ihåg hur gammal, så sa jag till min mamma att hon ju var tvungen att förstå att hon inte kunde förvänta allt i en man, i min pappa. Att hon så klart var tvungen att se att hon fick ta honom för den han var och låta bli att förvänta mer. Klokt sagt, frågan är vad jag fick det ifrån. Men det är kanske sant?

Likaså är jag nu i ett förhållande på snart 6 år och drömmer fortfarande om den där ultimata symbiosen både i sängkammaren och i övrigt då man bara ger sig hän, blottar sin själ och ser helt igenom varandra. Låter dramatiskt faktiskt. Är det bara en dröm? En Hollywoodfilm som klistrat sig fast på näthinnan? Det låter ju totalt orealistiskt eller är det det? Jag frågar mig själv om jag stod i situationen då du, min man, faktiskt ville vara i total symbios med mig om jag själv skulle våga eller rättare sagt vara kapabel till det? I mitt huvud så skulle jag ju det men är det också orealistisk och overkligt? Är vi tjejer uppväxta med en orealistisk bild av vad vi kan förvänta i ett förhållande eller nöjer vi oss bara med det som är?

Frågade mig själv om jag hade blivit totalt lycklig med en manlig kopia av mig själv. Kanske med troligtvis inte. Kanske hade jag blivit du? Hatat prata känslor, varit sorglös och tyckt min partner var krävande och jobbig. Motsättningar attraherar och komplimenterar, Yin och Yang, svart och vitt, det är det som ska till för att ge harmoni i universumet. Men är det det som gör en lycklig? Om man kan mötas på mitten. Men hur gör man det? Är vi då inte inne på symbiosen igen eller är det bara en kompromiss?

Jag känner att jag vill ge mig fullständigt hän, inte begränsa mig eller begränsas av något. Ge allt hämningslöst. Är det dumt? Vad gör man om det inte kommer tillbaks? Kan man kräva det? Är det detsamma som ska komma tillbaka eller något helt annat? Tänk om man kunde få det tillbaks som man gav? Om man hellre vill ha det, än något annat? Komplicerat.. Tänk om alla läste ”Män är från Mars, Kvinnor är från Venus” och inte bara kvinnorna. Men nu generaliserar jag igen.. :-)